Wolf Tribute!

Kännetecken!

På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång.

Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Vargpopulation!

Det finns cirka 6 000 i Västeuropa: 2 000 i Spanien, 2 500 i Rumänien, 510 i Polen, 500 i Italien och 150 i Slovakien (mars 2004) 200-300 i Finland sammanlagt 150-200 i Norge och Sverige (jan 2007) Det finns cirka 45 000 i Ryssland Det finns cirka 60 000 i Nordamerika: 50 000 i Kanada 8 000 i Alaska 2 000 i Minnesota 600 i övriga delar av USA.

VARGTASS!

Spår!

Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och pinkar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande).

Levnadssätt!

Ibland påträffar man ensamma vargar i naturen men den vanligaste levnadsformen är flocken eller familjegruppen som man idag föredrar att kalla den. Vargens flock består av föräldraparet (alfa-djuren), deras årsvalpar samt tidigare ungar. Antalet beror på födotillgången. I Sverige är ett normalstort vargrevir mellan 75 000 och 200 000 hektar (dvs drygt tio kvadratmil i genomsnitt) Parning sker i februari–mars och de 5–6 ungarna föds i en lya efter 65 dygn[4]. Det är endast alfahonan som löper och får ungar. Unga vargar är könsmogna först vid två års ålder, men fortplantar sig i allmänhet inte förrän under sitt tredje levnadsår, och kan stanna hos föräldrarna fram till dess. Äldre ungdjur hjälper föräldrarna vid uppfostran av yngre ungdjur. När ungvargarna blir könsmogna lämnar i de allmänhet flocken och letar efter eget territorium. Hjortdjur, främst älg, samt ren och rådjur är de viktigaste bytesdjuren i Skandinavien, men hare, bäver och grävling ingår också. I närheten av människans boplatser faller även boskapsdjur, tamkatter och tamhundar offer för vargar och unga vargar tar olika insekter (särskilt skalbaggar) som föda. I perioder med mindre tillgång till föda äter vargar även kadaver och biologiskt avfall. Vargen är en ren köttätare, men kan äta bär och gräs för matsmältningens skull. Berättelser om rovgiriga vargar tillhör sagornas rike (se närmare uppgifter längre ner på denna sida). Enligt aktuella forskningar behöver en varg 500 till 800 kg föda per år. I genomsnitt äter en individ två kg per dag men det finns även längre perioder där vargar hungrar. I sällsynta fall äter en varg 10 kg föda under en enda måltid. Enligt de senaste rönen (2006) dödar en normalstor vargflock mellan 100 och 120 älgar på ett år[källa behövs] . Det rör sig då främst om kalvar och ungdjur, samt om äldre älgkor.

Historik!

I Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: "Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät". I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg. I Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar. I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: "Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo." Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1862 fälldes de sista sex vargarna där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen. Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur. Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar. På grund av olaga jakt fanns det 1980 endast en varg kvar

Vargen & människan!

Vargen tar tamboskap, men skyddet kan ökas med vargsäkert elstängsel. Användandet av sådant har ökat så mycket, att det under 2002 bara dödades cirka 170 får eller nötboskap av Sveriges cirka 70 vargar. Ett annat mindre känt problem vargen kan förorsaka är att den ibland förföljer och dödar lösspringande tamhundar, oftast jakthundar. Under 2002 dödades ungefär tio hundar av varg i Sverige. En siffra som dock ökat linjärt i takt med den växande vargstammen. När ungdjuren är cirka ett år, lämnar de flocken och börjar vandra. De kan då utgöra en trafikfara. En sådan ungvarg irrade sig in i Mälardalen och kördes där på av en polisbil på E18 vid Jakobsberg 1993. Sedan den intensiva forskningen kring varg startade på 1960-talet har två fall när en människa dödats av en varg i Västvärlden dokumenterats. En 22-årig student dödades av vargar under en promenad i norra Saskatchewan i Kanada 2006. Han är den första människan som dödats av varg i Nordamerika på hundra år. Mannen, som var ute på en promenad, blev anfallen av vargarna. Genom spår i snön har hela förloppet kunnat följas. 22-åringen försökte fly och slogs till marken. Han hade lyckats resa sig och springa ytterligare en bit innan vargarna slutligen lyckades döda honom. 1963 dödades en 5-årig pojke i Quebec, Kanada.  Mellan åren 1980-95 dödades minst 233 barn av vargar i Indien. De flesta under 6 år och i de flesta fall inom byns område när de tillfälligt lämnats ensamma. I Sverige har det inte dödats någon människa av varg sedan 1821. Dock är det viktigt att påpeka att förekomsten av varg då också varit mycket låg.

Folktro!

I de flesta sagor och historier beskrivs vargen som ett ondskans väsen, såsom i Rödluvan och Gösta Berlings saga, trots att vargen varken är mer eller mindre farlig än något annat rovdjur. På grund av rädslan för vargen har den av folk försetts med så kallade noanamn, för att man trodde att om man kallade den vid sitt rätta namn, så skulle man locka den dit man var. Namnet varg är ursprungligen ett sådant noanamn, och betyder "våldsverkare". Det ersatte det ursprungligare namnet ulv. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

Den skandinaviska vargens nuvarande status!

Vargen är i Sverige och flera länder en hotad art. Även om det finns ett växande sammanhängande norskt-svenskt bestånd sedan 1982, så är arten akut hotad i Sverige. Detta beror på att den skandinaviska vargpopulationen är isolerad från den eurasiska, genom att invandrande individer från Finland och Ryssland inte tillåts passera Norrland på grund av konflikten med rennäringen[källa behövs] . Isoleringen hotar på sikt den genetiska variationen[källa behövs] , och man kan befara en inavelsdepression om inte nytt genetiskt material kommer in österifrån. Ursprunget till vargstammen i Norge och Sverige är tre individer som invandrade från gränsområdet Finland/Ryssland i slutet av 1970-talet. Det har konstaterats genom jämförelser av deras DNA-profiler med DNA från finska och ryska vargar. Två av dessa etablerade sig i Värmland och fick 1983 sex valpar. Under 1980-talet föddes dock få valpar. I början av 1990-talet fick tillväxten fart genom att en tredje varg vandrade in från Finland. År 1992 fanns 16-17 vargar i Sverige, 1995 40 stycken. Denna snabba tillväxt bromsades dock genom illegal jakt. 1999 fördelade sig de cirka 70 skandinaviska vargarna på 7 flockar med 12 revirmarkerande par och ett antal ensamlevande individer. 2004 fanns det 110 skandinaviska vargar, varav cirka 85 på den svenska sidan om gränsen (främst i Dalarna, Härjedalen, Närke och Värmland). Sommaren 2005 föddes totalt 13 vargkullar i Sverige, och 2006 tror man att 16-17 par föryngrade sig. Riksdagens etappmål är cirka 200 svenska vargar. Det målet beräknas nås under 2007 eller 2008, om inget oförutsett inträffar. Sedan ska en grundläggande utvärdering göras.

Attityder till vargar!

I vargtäta områden ser jägarna vargen som ett hot mot älgjakten. Lokaltidningarna har genomsyrats av den ena insändaren efter den andra, och folkopinioner har hetsats till att ta ställning för eller emot vargen. På vissa platser har man också genomfört lokala folkomröstningar för att sätta press på myndigheterna. Vid en attitydundersökning från 1999 visade det sig dock att två tredjedelar av svenskarna kan acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kan tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte vill ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kan tänka sig att ha varg i närheten där de bor. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden är faktiskt tamdjursägare i vargområden. Bland renägare är det dock endast 18 procent som vill ha varg i närheten av bostaden, vilket kan ha att göra med att renar till skillnad från andra tamdjur hålls i ohägnade marker.

SGT-rörelsen: SGT står för "Skjut, Gräv och Tig" och är inte direkt en organisation utan ett begrepp bland jägare som tar lagen i egna händer och skjuter vargar och även andra rovdjur.

TV-PROGRAM OM ILLEGAL VARGJAKT!

TV-programmen hette "Hatet" och "Dödens triangel" och visade hur jägare då berättade hur de tjuvjagat varg med snöskoter, lagt ut glykolförgiftat kött i skogen för att förgifta vargarna och även hur man med dynamit hade sprängt en varglya med valpar i. Tage Collberg är en av de pådrivande varghatarna och avslöjades i programmen, där han bl.a. hade köttbitar i provrör som kom från tjuvskjutna vargar, som med hjälp av DNA-teknik vid ett labratorium i Lund kunde fastställas vilka vargar det rörde sig om exakt, vilket var fridlysta vilda Skandinaviska vargar.

WOLFMASTER!

Vargarnas Revolt!

En gammal vind av revolution blåser genom Vargarnas rike! Dunkla gråpälsade gestalter dväljes i midnattsskogens skuggor!

Av Vargavinterns köld krönade till furstar! Flocken är samlad och svär blodhämndens ed!

I hat vi Guds boning beskådar!

Visioner av aska våra sinnen besätter!

Ett sken av hämnd lyser i nattens Vilddjursögon!

Av eld från Pestgudens öde!

Under stjärnhimmlens nattliga glans!

Vi svor den Vargarnas heliga pakt!

Insvepta i frostdimmans dystra slöja! Vilddjur av ödemark och skog!

Stolta vi bränner Jahves tempel och bränner de Kristna på flammande bål!

Mot den Mänskliga pesten vi strider!

I Månsken glänser vårt iskalla stål!

I dimmhöljd nattfärd genom Skogen! Vi vandrar i skenet av brinnande kyrkor!

Vilddjurens revolutionära lågor flammar!

För evigt i gråpälsade Vargars hjärtan!

Mäniskornas Gud faller från sin usla tron av lögner!

Ty detta uråldriga rike av Vildmark skall åter bli vårt!

En praktfylld midnattsfärd genom dimman, i de revolutionära flammornas sken!

HAIL THE WOLF! HAIL LORD FENRIR! FURRY PRIDE! O'MURR! =^__^=